Baka pepparkakshus, skjuta gran, köra släde, gå på isutflykt, bjuda på smokingmiddag - välkommen till Per Morbergs jul på Tullgarn där snön lyser vit på taken och tomten är vaken. Och välkommen in i köket där sill, skinka, korv, nubbe, knäck, kola och allt det där andra som hör till förbereds inför julens och nyårets festligheter. Min längtan efter julen är obefintlig. Det första som infinner sig när vintermörkret lägger sig är en önskan att fly bort. Hur ska jag komma undan? Kan jag fly obemärkt? Kan jag gömma mig och vara osynlig? Svettig och med hjärtklappning känner jag hur första advent och de andra helgerna närmar sig. Alla kalas, alla paket, alla konflikter. Besvikelsen över att inte få det man önskar sig. Mättnaden. Motvilligt sätter jag igång. Blandar glögg, bakar saffransbullar, gravar lax. Huset är snart ett inferno av kastruller, pynt och omslagspapper. Men då händer det igen - den där speciella julkänslan infinner sig. Hur är det möjligt? Är det dofterna, smakerna, minnena? Är det snöfallet, de levande ljusen eller bara ren och skär utmattning? Julen är en pärs - och alldeles, alldeles underbar.
